Vardagskvällarnas lidanden
Att gå till skolan idag kändes ingenting annat än naturligt. Visst, det hade varit skönt med några dagars ytterligare ledighet, men trots allt är det ändå vardagen man kommer tillbaka till. Det är inte roligt, men det är normalt.
Av någon anledning låg jag hyperaktiv länge igår och hade svårt att somna. Vaknade dessutom två timmar tidigare än jag behövde tack vare den jobbiga snuvan. Skickade ett snabbt sms till tränare Gert att jag inte kunde var med på träningen på grund av förkylningen. En minutslång process som alltid är lika svår att genomlida.
Kom till Domkyrkan där det var morgonsamling och fick återigen uppleva hur extremt konservativa LM:s andakter är. Trevligt att se lite välbekanta ansikten igen, dock.
Fick veta på svenskan att jag ihop med en klasskompis ska tala inför klassen om det oerhört diffusa ämnet kärlek. Kändes som ett omöjligt ämne att hålla ett roligt sju minuter långt tal kring.
Men detta har knappt börjat. Det stora lidandet börjar när man kommer hem.
Trött, och medveten om läxor, sätter jag mig ändå vid datorn för att kolla mail, forum, bloggar etc. Övergår sedan till att plugga vid skrivbordet. Kommer på att jag "måste" kolla en sak på datorn igen. Efter en stund inser jag att den där saken jag skulle kolla är ganska oviktig när jag dras ut i surfvågorna igen. Tröttheten som jag haft hela dagen ger sig till känna och jag går och lägger mig på sängen i några minuter.
Får ångest över läxorna igen. Förnuftet säger "plugga!", viljan säger "öva trummor!", men kroppen säger ifrån: "Vila dig lite till." Efter några minuter vinner viljan och jag sätter mig vid trumsetet. Vid tre minuters lamt spelande känner jag hur kroppen ger vika igen. Kroppen säger "ät!" och denna gången instämmer både viljan och förnuftet.
Lyssnar på "Fear Of A Blank Planet" medan jag äter och konstaterar att det är den deppigaste skivan jag har hört. Tar beslutet om att lägga i en DC Talk-platta istället. "Just Between You And Me" kommer upp.
Då börjar förvandlingen.
Då inser jag hur fantastiskt underbart allting är.
Då återfår jag motivationen.
Och jag upptäcker att kärlek kan vara så många saker, som kärleken till musiken. Lite motivation till talet.
Synd bara att klockan hunnit bli så mycket. Kanske hinner skriva åtminstone en sida till engelskarbetet. Dream on...
Detta är en kväll som återkommer alldeles för ofta i mitt liv. Den bryter sig in och påminner om att skolan är tillbaka. Och vardagskvällarnas lidanden.
Av någon anledning låg jag hyperaktiv länge igår och hade svårt att somna. Vaknade dessutom två timmar tidigare än jag behövde tack vare den jobbiga snuvan. Skickade ett snabbt sms till tränare Gert att jag inte kunde var med på träningen på grund av förkylningen. En minutslång process som alltid är lika svår att genomlida.
Kom till Domkyrkan där det var morgonsamling och fick återigen uppleva hur extremt konservativa LM:s andakter är. Trevligt att se lite välbekanta ansikten igen, dock.
Fick veta på svenskan att jag ihop med en klasskompis ska tala inför klassen om det oerhört diffusa ämnet kärlek. Kändes som ett omöjligt ämne att hålla ett roligt sju minuter långt tal kring.
Men detta har knappt börjat. Det stora lidandet börjar när man kommer hem.
Trött, och medveten om läxor, sätter jag mig ändå vid datorn för att kolla mail, forum, bloggar etc. Övergår sedan till att plugga vid skrivbordet. Kommer på att jag "måste" kolla en sak på datorn igen. Efter en stund inser jag att den där saken jag skulle kolla är ganska oviktig när jag dras ut i surfvågorna igen. Tröttheten som jag haft hela dagen ger sig till känna och jag går och lägger mig på sängen i några minuter.
Får ångest över läxorna igen. Förnuftet säger "plugga!", viljan säger "öva trummor!", men kroppen säger ifrån: "Vila dig lite till." Efter några minuter vinner viljan och jag sätter mig vid trumsetet. Vid tre minuters lamt spelande känner jag hur kroppen ger vika igen. Kroppen säger "ät!" och denna gången instämmer både viljan och förnuftet.
Lyssnar på "Fear Of A Blank Planet" medan jag äter och konstaterar att det är den deppigaste skivan jag har hört. Tar beslutet om att lägga i en DC Talk-platta istället. "Just Between You And Me" kommer upp.
Då börjar förvandlingen.
Då inser jag hur fantastiskt underbart allting är.
Då återfår jag motivationen.
Och jag upptäcker att kärlek kan vara så många saker, som kärleken till musiken. Lite motivation till talet.
Synd bara att klockan hunnit bli så mycket. Kanske hinner skriva åtminstone en sida till engelskarbetet. Dream on...
Detta är en kväll som återkommer alldeles för ofta i mitt liv. Den bryter sig in och påminner om att skolan är tillbaka. Och vardagskvällarnas lidanden.
/ Markus, skoltrött elev
Kommentarer
Trackback
