Julles sommar!

Det är en främmande miljö som jag stegar in i. GöteborgsOperan är visserligen trevligare inredd än jag först trodde, men majoriteten av besökare är pensionärer och jag känner mig vilsen bland allt kulturfolk. Men där står dem, LM-kompisarna! Jag har kommit rätt.

På grund av vissa förmåner i skolan fick vi alltså gå på My Fair Lady för ett rabatterat pris. Jag tänker inte här ägna mig åt någon detaljerad recension, eftersom jag aldrig sett en professionell musikal live någon gång, men jag blev imponerad.

Eftersom göteborskan har en viktig roll i musikalen började jag osökt filosofera över dialekter.  Jag diskuterade dialekter en gång med en Boråskompis. Jag sa att han pratar boråsiska och att det är fult. Han förnekade ooch ville byta samtalsämne.
När jag kom till Göteborg blev jag retad för min dialekt. Jag fattade ingenting och stod på mig: "Jag pratar rikssvenska!". Jag tyckte det var märkligt att kompisarna lät som de hade satt ett tuggummi i halsen när de skulle säga "i". 
Med tiden har jag märkt att jag nog inte pratar rikssvenska. Samtidigt har jag svårt att säga vad det är, någon blandning kanske. Inte så bred åt något håll.
Min boråskompis kallar det jag kallar "boråsiska" för "bonnadialekt". Och enligt honom pratar han inte så. Dream on, killen...
Förnekar man för att man tycker det är fult eller är man helt enkelt inte medveten.
Spännande ämne, men nog nu.

Insåg när jag tog bussen hem ikväll att jag kanske gillar Göteborg trots allt. Samtidigt börjar Borås bli alltmer avlägset som min hemstad. Det tog sex år för mig att inse. Jag har låtit sorgearbetet ta tid.

Handbolls-EM började tydligen ikväll. Sverige vann tydligen en match. Kanske borde följas...

Markus fortsätter nu filosofera i sin säng.