Kyliga dribblingar
Det kan vara nog så jobbigt att tvingas gå upp klockan halv nio på en lördag, även om man blir lite piggare när man inser att det inte är skolan man ska gå till. Efter frukost, ombyte och en kort bil- eller busstur är man redo för fotbollsträning. Vissa dagar är man mindre motiverad än andra. Tungt skolarbete, dålig sömn eller sviter av en förkylning kan vara orsaker till bristande motivation på lördagsträning.
Idag fick jagt erfara en annan orsak, vid en typ av träning som återkommer ungefär tre gånger per år, regnväder.
Det första som slog mig var att det vid kanterna av konstgräsplanen fanns stora pölar. Varje steg blev ett plask, efter ett tag började foten plaska i 4-gradersbassängen inuti skon också. Vantarna åkte av, kalla och blytunga. En halvtimme in i träningen började kylan sprida sig lite mer, sedan mössan åkt av på grund av att jag inte kunde nicka med den. På matchspelet laddade jag varje passning som ett 20-metersskott för att den inte skulle bromsas upp av vattnet (Om jag lyckades? Dream on...). Varje steg blev en smärtsam påminnelse om att foten höll på att domna bort.
När sånt här händer finns det två alternativ: Sluta att springa och klaga över kylan, eller skratta åt den parodin på fotboll som uppstår när spelarna gör sitt bästa för att få iväg en femmeterspassning. Dittills hade jag bara använt mig av alternativ ett, men beslutade mig för att försöka le åt eländet.
Det blev en ganska rolig träning ändå. Duschens varmvatten fungerade dessutom när jag kom hem. Jag hade mjukisbyxor i byrålådan. Och som man brukar säga: Det som inte dödar, det härdar.
Ingen sovmorgon blir det imorgon heller. Klockan åtta väcker mamma mig och drar iväg mig för trumspel i kyrkan. När allt kommer kring har även det sin charm.
Bäst just nu är ändå att jag har gått upp i delad ledning i Afrikatipset nu.
Idag fick jagt erfara en annan orsak, vid en typ av träning som återkommer ungefär tre gånger per år, regnväder.
Det första som slog mig var att det vid kanterna av konstgräsplanen fanns stora pölar. Varje steg blev ett plask, efter ett tag började foten plaska i 4-gradersbassängen inuti skon också. Vantarna åkte av, kalla och blytunga. En halvtimme in i träningen började kylan sprida sig lite mer, sedan mössan åkt av på grund av att jag inte kunde nicka med den. På matchspelet laddade jag varje passning som ett 20-metersskott för att den inte skulle bromsas upp av vattnet (Om jag lyckades? Dream on...). Varje steg blev en smärtsam påminnelse om att foten höll på att domna bort.
När sånt här händer finns det två alternativ: Sluta att springa och klaga över kylan, eller skratta åt den parodin på fotboll som uppstår när spelarna gör sitt bästa för att få iväg en femmeterspassning. Dittills hade jag bara använt mig av alternativ ett, men beslutade mig för att försöka le åt eländet.
Det blev en ganska rolig träning ändå. Duschens varmvatten fungerade dessutom när jag kom hem. Jag hade mjukisbyxor i byrålådan. Och som man brukar säga: Det som inte dödar, det härdar.
Ingen sovmorgon blir det imorgon heller. Klockan åtta väcker mamma mig och drar iväg mig för trumspel i kyrkan. När allt kommer kring har även det sin charm.
Bäst just nu är ändå att jag har gått upp i delad ledning i Afrikatipset nu.
/ Markus, fotbollsspelande livsnjutare
Kommentarer
Trackback
